underbara

Så blev det vår, och sommar och höst igen. Allt inom loppet av en vecka. Jag rotar desperat igenom min garderob efter vår/sommar kläder som passar och hittar kläder som efter mycket vilja och våld nästan går på min småfeta postgravida kropp. Jag går ut och njuter av det sköna vädret i mina allt för små kläder och bryr mig ine om att folk tittar på mig och antagligen tänker att mina kläder är för små och min kropp för stor. Det gör inget det rår inte på mig för nu är det vår och jag vill vara ute och ha det skönt. 

Syrenerna blommar, jag tänker på skolavslutningsklänningar och sommarlov. Det finns inget som luktar godare än syren (kanske min bebis luktar godare de dagarna han inte har kräk i ansiktet men de är så få att jag är beredd att sätta syrener på första plats och Abbe på en värdig andra plats) När jag promenerar på kyrkogården känner jag mig lycklig, vilket nästan känns förbjudet. Får man lov att vara lycklig på en kyrkogård? (bland alla döda går jag i min lycka med min nyfödda son. Jag ska nog kolla upp om man får vara lycklig där....undra vem man ringer och frågar...) Det är vackert, och grönt och det känns inte som att jag är i Malmö, jag är någonannastans bland mäniskor från andra tider, det är spännande och konstigt. Jag undrar vad Oskar som föddes på 1860-talet och dog på 1940-talet var för en gubbe... kanske var han en ... eller kanske någons..

När gustav och jag tog bussen förra veckan, vi tar sällan bussen, vilket resulterar i att vi inte riktigt kan buss- vett och etikett, blev jag oerhört förvånad över bussfolkets ignorans mot varandra. Bussen var proppfull med människor utan något som helst ansikts uttryck, inget leende, inga sura miner, inget. Ingen flyttade sig från yttersta sätet till innersta för att göra plats och ingen frågade om det var ledigt. Jag vill inte åka buss igen, det var obehagligt och alldeles för tyst.