En missad gris, en missad semester..
Jag vet precis hur det är att vara förkyld. Jag blir det minst fyra gånger om året. Näsan blir täppt, halsen river, huvudet dunkar och det känns som att hela världen är inbäddad i bomull. När jag blir förkyld vet jag att det kommer att hända något roligt som jag så klart kommer att missa, jag måste ju ligga hemma i sängen och vara sjuk.
Min förkylning "så att jag missar roliga saker"- karriär började när jag gick i första klass på älskade Bulltoftaskolan på Kirseberg i Malmö. Min fröken hette Kristina och med henne skulle vi åka till en bondgård. Hela klassen skulle med, det var matsäck och regnkläder ochförberedelser i flera veckor innan. Dagen kom då det stora äventyret skulle ske och jag låg hemma och var förkyld, jag minns mina tappra försök att övertala mamma att jag skulle få följa med "snälla, snälla, snälla...jag mår bättre nu" men inte var det något som bet på en erfaren mamma inte. Nä, jag låg hemma i min säng med min förkylning som sällskap medans mina klasskamrater upplevde bondelivet tillsammans. Man kan ju tycka att det inte var så dramatiskt att missa detta, det är ju trots allt så att besöket på bondgården upprepas genom ens skolgång.. Men att komma tillbaka till klassen och höra om allt fantastiskt som jag missat var en pina, jag hade nämligen missat något otroligt spännande och dramatiskt och alla mina klasskamrater var ivriga att dela med sig av denna uppståndelse. Jag hade missat dagen då min fröken Kristina hade släppt ut grisarna ur stian och sedan jagat dem genom hela gården. Jag hade missat det, tänk en liten sjuåring som missat det, det var ju som att missa månlandningen eller millenieskiftet. Det var fruktansvärt.
En annan gång missade jag lucia-tåget, detta var oerhört viktigt för mig som 10-åring, jag skulle ju dessutom vara lucia. När vi var i Frankrike med hela familjen för att fira min Mormors 70de år, missade jag hela semestern, jag låg utmattad på rummet medans de andra njöt av sol, pool och franska rivieran.
Jag funderar på vad jag missat denna gången. Jag har ännu inte kommit på något, men jag sitter här och väntar på att Gustav ska komma hem från års mötet med bostadsrättsföreningen och jag ger mig tusan på att det varit det mest fantastiska, roliga och intressantaste mötet någonsin.
En sak är iallafall säker, jag kommer aldrig glömma min fröken Kristina som släppte ut grisarna, trots att jag inte var där.
