underbara

Jag var inte särskilt bra kompis med den förra bloggen, förstod väldigt lite av hur man skulle göra olika saker... Därför har jag flyttat. Självklart har jag tagit med mig inläggen jag gjort på den andra bloggen..

ahhhh det är befriande enkelt att lägga in bilder..


 '

Jag inventerar. Åtta timmar om dagen räknar jag skruvar, rör och sladdar.

Till en början är det befriande att inventera, inget annat i huvudet än den artikeln som ska räknas. Befriad från stress, bekymmer och längtan efter sommaren som är utanför dörren. Men snart blir invnteringen snurrig och konstig. .. 23, 24, 35... eller nä..25.. det snurrar i huvudet, siffror, artiklar och lagerplatser bråkar om platsen i mitt huvud. Är jag inte smartare än så här? Klarar mitt huvud verkligen inte av det här? jag hittar mig själv räknandes skorna i hallen, maten i kylen och allt annat jag ser. På vägen hem är det en, två, tre....röda bilar.. det är 2 st som går över gatan och i cykel stället där borta står det 7 cyklar.

Jag kommer att bli galen, och egentligen känns det ju ganska normalt. Det är väl ingen som inte skulle blivit galen, eller är det bara jag? ....53 ord i detta inlägget...

I ungefär en vecka nu har jag levt i gränslandet mellan sommarlov, arbete, fritid och hemtenta. Vårdandet av mitt sociala liv har varit en kamp att upprätthålla, ska jag sitta hemma och arbeta med hemtentan? jobba några extra timmar? eller träffa Gustavs syskon (som är nere och hälsar på från stockholm)? självklart ska jag skriva hemtenta...självklart ska jag träffa Gustavs syskon...självklart ska jag träffa mina vänner.... och sen så ska jag sova lite också. Det har fungerat så där... Hemtentan är inlämnad med tveksam kvalité, eviga kompromisser har präglat mina socialakontakter, och mitt sommarlov som varar ungefär en dag har börjat. På min enda sommarlovs dag ska jag njuta och bara ha det bra, men nu när jag sitter här inser jag att alla jobbar eller är i skolan och jag har skit tråkigt. Imorgon ska jag jobba på dagis och på måndag börjar min elva veckor långa sommar karriär. Jag ska jobba lager och jobba dagis, det ena roligare än det andra... Men ungefär en vecka per termin är det så här, när det ska skrivas hemtenta eller uppsats, det ska bli så skönt att slippa. Jag längtar efter ett liv utan läxor, uppgifter och litteratur seminarier. Bara ett och ett halvt år kvar sen ska jag ut i världen och börja jobba på riktigt, inga mer sommar vikariat på lager! Jag ska jobba med det jag vill, åhhhh det kommer att bli så bra. Hmmm ett och ett halvt år går snabbt...

Nu har jag fått min första balkong eller fått och fått, den ingick i köpet av min nya lägenhet. Den är fin och fantastisk som en balkong ska vara. Att den ligger ut mot nobelvägen gör den dock lite mindre fantastisk. Frågan är om blommor och växter överhuvudtaget skulle överleva avgaserna?

Mina vänner har fantastiska balkonger. Dom ligger in mot gården, med sol hela dagen och blomstrande växter, tomater, örter och fina stolar och bord. Om jag jämför min balkong med deras är kan jag nästan inte kalla min för balkong, förvaringsplats skulle snarare vara mer rätt. Gustav brukar säga att det blir skitbra till vintern, då kan man ha ölbackarna där. Det är ju bra, men jag vill ju ha en fantastisk blomstrande balkong som man kan njuta sin frukost på.. 

Balkongen som jag har nu är inte det, men den är bra på många andra sätt;

1. "Mitt i smeten"-fördelen. Det är alltid kul att gå ut på balkongen och kolla vad som är på gång. När någon har gift sig och kommer med hela följet BMWar, ligger på tutan och är lyckligast i världen, eller när Slovenien vunnit schlager och landsmännen firar och när polis, brandbil och ambulans kör förbi i full fart, då är min balkong mitt i smeten.

2. Förvaring. Inte bara öl får plats på balkongen utan även, fula blommor, fula krukor, ful vattenkanna, gamla fula lister och en gammal persienn som absolut inte fungerar mera. Eftersom det är lite halv tråkigt att sitta på balkongen kommer ingen att se alla våra fula saker.

3. "Glöm inte mjölk". Att stå på sin balkong på tredje våningen och skrika till sin sambo att han inte ska glömma mjölken känns ganska pinsamt. Dels för att sambon förvirrat tittar upp och undrar vem det är som står och skriker och jag då svarar "hallååå, här på balkongen Gustav" och dels för att det känns ytterst primitivt i dagens moderna mobilsamhälle. Trots detta har jag vid upprepade tillfällen använt mig av denna metod och måste erkänna att den är effektiv och bra.

Det finns säkert flera saker som är bra med min balkong, jag kan bara inte komma på det just nu.. Jag ska iallafall göra ett försök med blommor, mamma har ju lovat att sponsra och då vill man ju inte tacka nej. Det blir spännande att se hur blommorna kommer att trivas på min nya fantastiska balkong.   

Jag vet precis hur det är att vara förkyld. Jag blir det minst fyra gånger om året. Näsan blir täppt, halsen river, huvudet dunkar och det känns som att hela världen är inbäddad i bomull. När jag blir förkyld vet jag att det kommer att hända något roligt som jag så klart kommer att missa, jag måste ju ligga hemma i sängen och vara sjuk.

Min förkylning "så att jag missar roliga saker"- karriär började när jag gick i första klass på älskade Bulltoftaskolan på Kirseberg i Malmö. Min fröken hette Kristina och med henne skulle vi åka till en bondgård. Hela klassen skulle med, det var matsäck och regnkläder ochförberedelser i flera veckor innan. Dagen kom då det stora äventyret skulle ske och jag låg hemma och var förkyld, jag minns mina tappra försök att övertala mamma att jag skulle få följa med "snälla, snälla, snälla...jag mår bättre nu" men inte var det något som bet på en erfaren mamma inte. Nä, jag låg hemma i min säng med min förkylning som sällskap medans mina klasskamrater upplevde bondelivet tillsammans. Man kan ju tycka att det inte var så dramatiskt att missa detta, det är ju trots allt så att besöket på bondgården upprepas genom ens skolgång.. Men att komma tillbaka till klassen och höra om allt fantastiskt som jag missat var en pina, jag hade nämligen missat något otroligt spännande och dramatiskt och alla mina klasskamrater var ivriga att dela med sig av denna uppståndelse. Jag hade missat dagen då min fröken Kristina hade släppt ut grisarna ur stian och sedan jagat dem genom hela gården. Jag hade missat det, tänk en liten sjuåring som missat det, det var ju som att missa månlandningen eller millenieskiftet. Det var fruktansvärt.

En annan gång missade jag lucia-tåget, detta var oerhört viktigt för mig som 10-åring, jag skulle ju dessutom vara lucia. När vi var i Frankrike med hela familjen för att fira min Mormors 70de år, missade jag hela semestern, jag låg utmattad på rummet medans de andra njöt av sol, pool och franska rivieran.  

Jag funderar på vad jag missat denna gången. Jag har ännu inte kommit på något, men jag sitter här och väntar på att Gustav ska komma hem från års mötet med bostadsrättsföreningen och jag ger mig tusan på att det varit det mest fantastiska, roliga och intressantaste mötet någonsin.

En sak är iallafall säker, jag kommer aldrig glömma min fröken Kristina som släppte ut grisarna, trots att jag inte var där.